Varför blogga?

God morgon!
Har funderat mycket på varför jag känner mig peppad att börja skriva här på bloggen igen och det svar som ploppar upp gång på gång i huvudet är att det otroligt kul att ha någonting att gå tillbaka och titta i och läsa i och kunna reflektera lite över vad som hänt/inte hänt. Kikar än idag in på min första blogg som jag började skriva i när jag köpte Isa för 8 år sedan och kan få mig ett gott skratt:-)

Skulle jag säga att skrivandet bara är av den anledningen skulle jag ljuga, för då skulle jag lika gärna kunna skriva i ett vanligt dokument på datorn eller i en bok. Att skriva offentligt innebär att man kan dela med sig av erfarenheter, tankar och idéer och också många gånger få respons på det och det är otroligt nyttigt och bra, och det känns extra viktigt nu när vi har en valp...för även om jag haft valp ganska många gånger i mitt liv känns det så nytt!

Ni som har följt oss och stöttat oss med värmande ord och tankar vet att vi i vintras/våras var tvungna att ta ett tufft beslut om att faktiskt låta vår fina underbara Meya somna in, bara tre år gammal. Ensam med oss och med andra människor var hon helt underbar men fungerade inte alls med andra hundar (eller andra djur), förr eller senare smällde det! Det var tufft och i princip all energi gick på att försöka få det att fungera. Det var ett ständigt planerande och en ständig stress över att någonting skulle hända, men vi inte tänkte så mycket på det just då. Det är först nu efteråt vi märker vilken bubbla vi egentligen levde i. Att slippa allt planerande, all stress inför hundmöten, att inte kunna umgås och träna med vem som helst för att hunden är arg, att kunna ha ett normalt liv är faktiskt hur skönt som helst, och Isa är en helt annan hund, ja hon är sitt gamla jag igen!

Vi har många gånger frågat oss varför det blev så galet med vår Meya och det kommer vi aldrig få något riktigt svar på utan bara fått acceptera och gå vidare. I och med att det just blev som det blev har vi som ni vet också varit tveksamma på om vi skulle ha någon mer hund. Vi vill ju liksom absolut inte uppleva samma sak igen!

Vi har dock fått mycket stötting från vänner och bekanta så i somras bestämde vi oss att vi måste våga! Det här med hundar och hundsport är ju faktiskt mitt liv (och har blivit min räddning eftersom jag inte kan spela fotboll längre) och vi fick ju då äran att ha Wera på prov. En härlig Shetland Sheepdogtik som var precis lagom och precis vad vi letade efter. Hon blev ju tyvärr inte kvar här av, så istället köpte vi (efter ytterligare lite funderingar och överläggande) en liten sheltievalp vid namn Winniewest Midsummer Blue Sapphire (Pi), som nu tagit våra hjärtan med storm och vi är så redo att börja om<3

 

Det absolut viktigaste i nuläget är att Pi fungerar i vardagen, blir rumsren, lär sig det sociala spelet, fungerar med Isa (det går hur bra som helst) och får vara och fortsätta vara den fantastiska valp hon är, men jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt har som mål att vi någon gång i framtiden tar oss till SM i agility. Både jag och Richard har tänkt om vad det gäller hund och hundträning och det känns som att all respons man kan få ska vi bara suga i oss!

Egentligen tänkte jag berätta lite om Pis första veckor här hos oss men det får vänta lite eftersom Juno är här och snart river huset om hon inte får komma ut...#viskaiallafallaldrighaenkelpie :-P