Visst kan man säga att 2013 verkligen till största delen varit ett mycket bra år. Jag och Richard blev tillsvidareanställda på våra jobb, vi hittade, köpte och flyttade till vårt drömhus, vi byggde hönshus och skaffade hönor, vi skaffade våra två underbara katter (Ebba och Gertrud) och mycket mer. Många vuxenpoäng där:-P Men efter allt det här som hänt med Meya känner jag mig liksom ändå helt tom. Ovissheten om hur det blir med henne gör mig snart galen, även om det ser ljust ut i nuläget. Dagarna bara går och allt vi hoppas på och önskar nu är att Meya ska få det bra och hitta "hem"<3 Den som väntar på något gott liksom...
Såklart kommer jag så småningom förhoppningsvis kunna gå vidare och sätta upp en del specifika mål för 2014. Till exempel skulle det vara så kul om Isa och jag kunde få en sista pinne i agilityklass två och bara starta i agilityklass tre...kanske är det helt omöjligt...kanske inte;-)
Jag hoppas att 2014 blir ett år fyllt av positiva besked, överraskningar och mindre jobbiga beslut. Hoppas fina Meya hittar "hem" och att ni kan få andas ut lite efter allt.
SvaraRadera