Helt hopplöst!?

Imorgon har det gått tre veckor sedan vi bestämde oss för att hitta ett nytt hem åt Meya och det är fasen inte lätt. Rättare sagt känns det helt hopplöst! Helt jävla hopplöst! I går var här en tjej med hennes två barn och hälsade på och Meya var väldigt försiktig och vågade inte gå fram till dem. Inget aggressivt på något vis. Meya var nyfiken och ville nog egentligen gå fram till dem men vågade inte riktigt. Hon har inte så stor erfarenhet av barn så det är väl kanske inte så konstigt men det känns så himla tråkigt. Har jag skapat denna osäkra individ? Jag tror och hoppas att det någonstans där ute finns ett hem för Meya där hon kan få bli mer självständig. Ett hem utan barn och utan andra hundar, till att börja med i alla fall. Men...det där är också någonting jag funderat mig ut och in på. Meya kanske skulle må bra i en flock med hundar och liksom vara en i mängden?

<3

Det är dock återigen väldigt skönt att jag och Richard har varandra. Vi stöttar varandra så gott det går<3 Det är också otroligt skönt att veta att vi har vänner som ställer upp som bollplank dag som natt.