Lättnad...

Kajsa

Meya

Igår bestämde jag mig för att kontakta Meyas helsysters ägare för att höra lite hur Meyas syster (Kajsa) är till sättet. När jag läste den beskrivning av Kajsa som hon skickat via Facebook gick en rysning genom kroppen och tårarna var nära helt ärligt. Den hunden hon beskrev kunde lika gärna vara Meya. Meya i minsta detalj. Sättet att agera mot andra hundar, sättet att "leka", det här med att hela tiden svansa efter och mycket mycket mer. Ja, allt egentligen. Efter att jag läst det meddelandet om och om igen kände jag en stor lättnad. Nu känns det som att vi fått svar på lite av varför Meya beter sig som hon gör mot andra hundar. Såklart är det mycket mer än arv och gener som spelar in men det kanske inte beror helt på mig!? Som jag funderat och grämt mig över varför det blivit som det blivit, må ni tro!

Har hon inte mått bra? Har jag brustit i mitt så kallade "ledarskap"? Har hon fått umgås för lite med andra hundar? Har det hänt henne någonting? Har Isa påverkat henne allt för mycket? Har hon fått för lite stimulans? För mycket stimulans? När det känns som man gjort allt för att ens hund ska vara glad och må bra och det ändå är någonting som inte "känns rätt" är det inte lätt. Men nu. Nu känns det som att jag liksom kan "acceptera" bättre att det är som det är och jag är ännu mer peppad till att jobba vidare för att det ska fungera så bra som möjligt! Meya är och kanske alltid förblir en "bitch" som inte vill umgås med vem som helst och det kanske bara är sån hon är! Och jag lovar. Bitch eller inte. Både Richard och jag ÄLSKAR henne så innerligt för den underbara glada ivriga tillgivna hund hon är<3  

Vi har dessutom bestämt att vi någon dag ska träffa Kajsa och hennes matte på riktigt och jag måste säga att jag längtar till den dagen!

Nu blir det en skogspromenad i regnet!