Mer funderingar på mina fyrbentas beteende...

Ja då sitter jag här och funderar igen på mina hundars beteende och agerande i olika situationer över en kopp kaffe och en chokladbit. Ni som följer min blogg vet att Meya har "problem" med andra hundar och att vi tillsammans och med hjälp utifrån försöker hitta ett sätt att hantera olika situationer som uppstår där Meya blir  utåtagerande. Eftersom jag nu bestämt mig för att i alla fall försöka bena ut varför det är som det är (förutom då att det säkert har med arv och gener att göra) så tänkte jag berätta lite om vad som hänt de senaste två dagarna och om någon har tips och idéer på hur jag ska agera tas det mer än tacksamt emot.

Vi har ju haft Juno (min kompis lilla valp på 12 veckor) hemma ett par dagar nu. När Meya och hon får leka själva går allt hur fint som helst. Meya är väldigt försiktig med den lille och de har verkligen superkul, men så fort Isa kommer nära så blir Meya stel, lyfter svansen, börjar morra och går oftast därifrån, som att hon känner sig hotad av Isa.

Om Juno däremot skulle gå fram till Isa av någon anledning (som inte är så intresserad av det här med lek) så går allting ganska bra men så fort Isa gör ifrån sig minsta lilla "morr" för att säga till Juno, så reagerar Meya starkt. Hon blir stel, lyfter svansen, gör sig stor och går fram till Isa och försöker göra sig stor. Detta händer även om Meya är på ganska långt avstånd. Nu har de inte rykt ihop ordentligt på länge men de kan bli riktigt sura på varandra.

I förrgår hade jag Isa och Juno i köket och Meya var i hallen. Alla hundarna låg och sov men när Juno vaknade gick hon fram till Isa och Isa morrade lite för att säga till henne att gå därifrån. Meya reagerade direkt. Gjorde sig stor, lyfte svansen, blev stel och började morra riktigt argt och ordentligt. Det är precis som att Meya reagerar på Isas "tillsägelsemorr".

Så här brukar det vara om nu Meya skulle leka med en annan hund. Oftast är inte Isa så intresserad utan håller sig på sin kant, men skulle Isa komma nära så blir Meya som en helt annan hund. Hon blir förbannad rent ut sagt. Vad tror ni det beror på och framför allt hur ska jag agera? Vi har pratat mycket om att det kanske kan bero på att de har bråkat en del och att Meya känner ett obehag och har "dåliga" erfarenheter av Isas morr, men som sagt hur ska man agera?

Ska man bryta "barskt" eller försöka locka bort den ena eller andra hundan innan det smäller? Isa och Meya bråkade ganska mycket ett tag när Meya började närma sig 9 månader, det var som att Meya sa emot Isa när hon sa till henne att lägga av istället för att lägga ner och då var det ingen som riktigt gav sig. Det blev aldrig något blodvite men de slogs då och då, men sedan kunde det gå långa perioder där de inte slogs/bråkade alls. Detta pågick väl ungefär ett år och nu bråkar de i princip aldrig om det inte är någonting extra ordinärt, som just vid lek med andra hundar eller om de varit ifrån varandra ett tag så blir det lite stelt när den ena eller andra kommer hem.

Är det någon mer som har det så här? Två tikar som inte riktigt kommer överens/tycker om varandra? Hur har ni gjort? Går det över med tiden? Skulle vara kul och nyttigt för både mig och Richard att veta hur vi ska agera?  
Kram på er!