Hur ska vi klara oss utan vår Meya?

En vecka har gått. En lång helvetes jävla jobbig vecka har gått sedan jag lyfte luren och slog numret till Meyas uppfödare i Stockholm och bad henne om råd och hjälp med att finna ett nytt hem åt Meya. Det är det tuffaste och mest jobbiga beslut jag och Richard någonsin tagit. Vår fina, glada, underbara, helt fantastiska fina Meya! Hur ska vi klara oss utan henne? Det återstår att se...i veckan som gått har känslorna varit helt upp och ner och det har inte varit någon hejd på tårarna. Var gång Meya lagt sitt huvud i mitt knä, var gång hon givit en sån där Meya-blick, var gång hon bjudit in till lek som bara hon kan, var gång en sorglig låt spelas på radion...ja då har tårarna kommit...om och om igen...  

Vi har i två år kämpat med att få Isa och Meya att hålla sams och periodvis har det fungerat super, men efter ytterligare två slagsmål i förra veckan kände både Richard och jag att det inte funkar längre. Varken Isa eller Meya mår bra av detta och vi kan inte låta det gå så långt att de skadar varandra ordentligt. Isa bor sedan i söndags hos mina föräldrar som är snälla och tar hand om henne tills dess att vi förhoppningsvis hittar ett hem till Meya och då får Isa flyttar hem till oss igen...och jag ska säga att vi saknar vår lilla Isa som tusan med<3

Drömmen och förhoppningen är att Meya ska hamna som ensam hund hos någon ute på landet som vill jobba med henne och där hon får chansen att fortsätta vara den fantastiska glada keliga arbetsvilliga hund hon är! Hoppas så innerligt att drömmen blir sann (och om någon vet någon som kan tänka sig ta hand om henne är ni mer än välkomna med att kontakta mig...)

Jag och Richard vill också tacka våra fina helt underbara vänner som stöttat oss denna veckan...ni vet vilka ni är<3

Älskade hund!